Vi har haft flera varma dagar på raken nu och på söndagen kändes det bara för mycket när man gick ut på altanen. Värmen bara dallrade där ute och trots markis och parasoll kändes det inte bra. Så vi satte oss i bilen och åkte ut till havet. Vilken känsla det är att mötas av den salta havsdoften och vinden som svalkar. Innan vi utforskar stället testar vi fiket, ett lite småcharmigt och enkelt sommarcafé. Det får godkänt.
När man sen får myror i brallan är det dags att fortsätta trippen, det går ju inte riktigt att vara stilla. 
Vi rullar på efter dammig grusväg och ser kor som betar och så den här ladugården. Det måste väl ändå vara de lyckligaste djuren som bor där inne?
Jag kan inte låta bli att stanna till efter den där grusvägen för i varje dike ser det ut så här. Ett rosa hav av rallarrosor. Så vackert.
Vi svänger av på en annan grusväg och rätt snart så står vi stilla. För utsikten är magnifik, vilken magisk del av landet vi bor i. Från att ha stått ute vid det storslagna havet så står vi nu vid höga berg och djupa dalar. Visst är det fantastiskt.
Sista stoppet blir vid det här flyttblocket. Ett flyttblock är en del av ett berg som slitits loss och förts med av inlandsisen för 9000 år sedan. Just den här stenen kallas ”Lappsten”. Enligt folktron ska nämligen en jätte ha kastat det här blocket efter ”lapparna” då han ogillade dom. Tänk vad man får lära sig bara för att det är för varmt för att vara hemma. Notera gärna maken ute till vänster som står och stöttar blocket. Tilläggas bör att man ser inte hela blocket, mycket sticker ut bakåt men hälften av blocket är under mark och den totala vikten uppskattas till ca 8200 ton! Det ni!
När vi kom hem var temperaturen lite anständigare så vi kunde njuta av vår altan igen för det var redan kväll.
